återigen besviken, och ändå fortsätter man på samma spår som bara tar en rätt in i skiten. Varför inte bara bryta sig loss, släppa ut vingarna och bara låta vindarna få bära en. Istället ska man gå som på nålar för att alltid passa in och räcka tillför allt och alla.
Vart är tacksamheten, glädjen och framför allt kärleken?
efter allt man har gjort..



nja, dags att återigen ta sig i kragen och rycka upp sig..
och hur som helst ska jag alltid bära med mig styrkan och det lilla till självförtroende jag faktiskt en gång lyckades bygga upp..