Hur mycket kunskap du än har, hur mycket tid det än finns, hur mycket du än har ställt in dig är du aldrig riktigt förbredd. 



Han tog min hand, såg mig djupt i mina ögon, vände bort sitt huvud, drog ett djup andetag, andades ut somande för alltid. Den känslan när man inser att bröstkorgen inte kommer gör sin vändning igen, hur länge man än väntar och när man inser att hjärtat har gett upp, den JUST DEN känslan kommer jag sent att glömma.


Så fruktasvärt, hemskt, obehag, sorligt, fint, fantastisk ögonblick. Jag kan inte beskriva känslan med ord.
Dom där 300 meterna hem den morgonen tog mig sisådär 30 minuter att gå. Mina steg var tunga men mitt bröst och hjärta var lättat. Det var en fin decembermorgon du valde att somna in på. Du gjorde rätt som tog farväl och släppte efter. Jag hade inte heller väntat.. 



Att få vara med, att få  förtroendet och "äran" att sitta och vänta ut, att få se ett liv bara försvinna, ett hjärta som ger upp och slutat slå, har gjort mig till en enormt mycket starkare person med en erfarenhet rikare.
Nu när jag tänker efter, är jag riktigt stolt över mig själv och nöjd med min "insats". Jag gjorde det jag kunde(och skulle) trots en chock så stor.
Han såg så lugn och fin ut när han låg där med händerna på bröstet.

Tomten som jag bad ta över mitt jobb och vaka över dig när jag hade gått hem har viskat i mitt öra att du har det bra. Jag hoppas han har rätt..



tack för att dessa tre nätter fick ett lugnt och fint avslut.



-Everything happens for a reason
det är bannemej sant.


tack&bock