trots att jag strävade emot, allt jag kunde, med all min kraft och styrka, med alla ord så sa det vips och jag halkade in som på ett bananskal rätt i skiten.. ändå.

Men det är kankse konsekvenserna för att man alltid tänker på alla andra i första hand, för att man alltid gör allt för att alla ska vara glada och nöjda. För att man alltid gör allt för att räcka till.

Just nu vet jag inte riktigt vart jag står. Men jag ska fundera under natten och hoppas på att jag hittar rätt.
Det enda jag vet jämt nu är att jag kommer fortsätta att göra allt för mina nära och kära och kommer alltid att ställa upp när det kniper. För det vill jag, för sån är jag.

och Jag hoppas att ni gör det samma för mig den gången  jag behöver er hjälp.




näe, Pöss på er allihop.
Nu ska jag å jessica slänga skräp och fylla på kylskåpet.
Sen träning.. tjoho